Familjen kommer till stan och tar den med storm. Pastor Charles Jacobs är ung, stilig och karismatisk, kvinnor blir förälskade i honom, män fantiserar om hans vackra fru och alla är förtjusta i hans lille son.
Jamie Morton fascineras av pastorns elektriska underverk. Ett av dessa botar Jamies bror. Eller "botar".
För naturligtvis fortsätter inte friden och fröjden. Inte i en roman av Stephen King. I "Väckelse" inträffar ganska snart en katastrof, modell större,
Nästa gång de träffas är det inte längre 1960-tal och Jamie är inte sex år utan 30 och missbrukare. Pastorn är inte pastor utan kringresande elektricitetsmagiker. Och han kan sin sak, för han botar folk. Eller "botar".
Elektricitet kan uträtta medicinska stordåd, exempelvis förstöra hjärnor. Och Charlie Jacobs är en stjärna som även släcker Jamies narkotikaberoende. Men under de kommande decennierna, när deras vägar av och till följs åt, upptäcker Jamie att de strömburna miraklen har en avigsida.
Stephen King är inte längre "skräckmästaren". Han låter inte sina romaner domineras av fasa och i den mån han tar till övernaturlighet handlar det bara om en struken tesked som ändrar förutsättningar. Däremot är han en lysande stilist och en fantastisk berättare och länge vill jag höja "Väckelse" till samma skyar som dess sentida föregångare, men så kommer romanens slut och faktiskt: känns det inte överraskande segt?
Olle Lundqvist