Bo Svensson erkänner: han är inaktuell. Engagerar sig i ämnen som var heta i Sverige för fem år sedan och som ingen vill läsa om i dag. Och hur spännande känns numera idéer formade i SKP? Hur många minns ens SKP? Hur mycket av Kjell Eriksson som bor i honom må vara osagt, men båda är i alla händelser utlandssvenskar och i 60-årsåldern, gamla maoister (SKP igen) och framgångsrika skribenter. Fast till skillnad från Eriksson är Svensson, huvudperson i "Verandarevolutionären", på väg att bli en föredetting.
Bosse sitter mest på sin veranda någonstans i Karibien, dricker rätt häftigt både för sig själv och i den lokala baren. Han har ihop det med Barbara, en lokal dam, och ser fram emot att få besök av sin vuxna dotter Clara som gör karriär i den internationella bankvärlden. Pengar saknas inte, men lite sysslolös känner han sig allt – ända tills ön blir ett säte för revolution och repression, våld och mord. Då tänds en eld hos både vänstermannen och journalisten Bosse. Kjell Eriksson, i grunden trädgårdsmästare, är en flitig och prisbelönt författare, hyllad inte minst för sin romansvit om Ann Lindell, kriminalkommissarie i Uppsala. Numera utspelar sig hans böcker på varmare breddgrader och är inte lika omedelbart engagerande. Jag kan irritera mig på den nerdekade gubbigheten (passé även den, väl?), men ju längre in i "Verandarevolutionären" jag kom, desto intressantare blev den ändå.
Olle Lundqvist