Foto: Jorge Saenz.
För några veckor sedan åkte jag och några kompisar till Luleå för att spela med bandet vi har tillsammans. Bakgrundshistorien har jag avhandlat i en tidigare krönika, så det lämnar jag för den här gången. Hur som helst spelade vi på ett, inom snäva kretsar, halvstort arrangemang med band från bland annat Sverige, Finland och Ryssland. Kul och trevligt på alla sätt och vis.
En lustig konsekvens av ett större arrangemang inom en snäv subkultur, i det här fallet hardcore och punk, är att det blir tydligt hur visuellt homogen sagda subkultur ofta är. Det är inte på något sätt negativt, men det blir ofrivilligt komiskt när en stor grupp människor klär sig i princip identiskt.
Svarta bandtröjor med vitt tryck är minsta gemensamma nämnare. Jag noterar tröjor med grupper som Discharge, Black Flag, lokala råpunkband som ingen hört talas om och till och med mainstream-grupper som Metallica. Variationen är i det närmaste oändlig, och den som inte hittar åtminstone tre eller fyra band som blir nya favoriter har knappast tittat ordentligt.
Själv bar jag en tröja med det amerikanska mörkerbandet Neurosis. Jag kände mig nöjd med mitt val. Men tro inte att det var lätt att hitta rätt. Sleep-tröjan är lite för liten. Den med Black Sabbath är jag lite för rädd om. Discharge känns det som att alldeles för många andra kommer att bära. Poison Idea då? Nej, just ja. Den sitter så väldigt konstigt. Nej, Neurosis var helt rätt. Lagom igenkänningsfaktor och samtidigt tillräckligt svårsmält. Och tröjan sitter fortfarande helt perfekt.
Spelningen då? Jo, den gick alldeles strålande. Vi spelade bättre än för sex år sedan då vi höll på senast och vi lyckades räkna till ett stort antal nävar och nackar som svingades vilt framme vid scenkanten. På kroppar bärandes svarta tröjor med vitt tryck.
Dennis Fahlgren