För mig har minigolf alltid varit ett nödvändigt ont. Något som måste avverkas för att det hör sommaren till, ungefär som en stelkrampsvaccination innan du reser till Bhutan för feriejobb på en spikfabrik. I år blev det äventyrsgolf. En variant som, namnet till trots, lyckas med den remarkabla bedriften att vara ännu mindre spännande än traditionell tråkminigolf på sunkiga campingbanor av tredje världen-kvalitet. ”Äventyret” i detta fall låg i att banorna var större och strösslade med vågade inslag som porlande vatten och strategiskt utplacerade gråstenar.
Utomhusanläggningen vi besökte var knökfull. 11 000 familjer som bilat tvärs över landet och som i villfarelse och förnekelse övertygat sig själva att det är roligt att betala 150 kronor per skalle för att spela lite minigolf på kvällskvisten. Men väl på plats kommer alla förtryckta minnen från forna sommardagar tillbaka. Ungarna slår på ren måfå. Snittar 20 slag per hål och springer runt utan byxor. Spädbarn skrikgråter i barnvagnarna. Norrmän har belägrat bana 15. Solen går ner, molnen levrar ihop sig och någon inser i tyst panik att de har tio hål kvar att spela. Orken går ur kroppen och tålamodet tryter när du puttar och missar för sjunde gången på rad.
Som salt i såret finns det alltid en lattepappa i stickad kofta i närheten som, tvärtemot alla andra i sitt sällskap, tar spelet på fullaste allvar och studerar, planerar och noga väger in varje kurva och skarv på banorna innan han puttar. Som ska ge tips till andra, sin fru i synnerhet, alltjämt som han är fullkomligt blind inför det faktum att hon är på gränsen att lämna honom för alltid om han säger ”ace” en gång till. Nej, minigolf är fan i mig inte roligt, och äventyrsgolf är om möjligt ännu värre.
Carl Brännström