Superhjälten från Ted Kjellssons film. Foto: Paulina Holmgren
För drygt 10 år sedan påbörjade jag inspelningen av novellfilmen "Kapten Sverige" i Skellefteå. Märk väl, detta var innan Marvels succéfilmer. Innan Christopher Nolans "Batman reboot". Det var bara "Blade", en "Spiderman"-film och den första "X-men" som var aktuella. Ingen visste att superhjältar skulle bli the shit.
Jag ville göra en riktigt mörk och blodig superhjältefilm. Hypersocialrealism. Om det fanns en superhjälte med krafter så skulle nog de flesta bli sjukt rädda. Hur skulle en superhjälte klara uppehället? A-kassa och fakturering? Hemlig eller offentlig? Första manuset var mörkt och dystert. Som "Kick-Ass" fast mörkare. Inte många visste vad en superhjälte var vid den här tiden. Folk kunde inte skilja på rymdhjälte och superhjälte. Men vi fick lite slantar att göra kortfilmen. Processen med att söka pengar hos folk som inte förstod genren gjorde att filmen blev roligare och ljusare än jag tänkt mig. Men jag behöll grundtanken: Vad skulle hända om det fanns en superhjälte på riktigt i Sverige?
Resultatet blev en 56 minuter lång kortfilm. Nästan en timme. 25 minuter till och vi hade en långfilm! Materialet var bra. Ett nytt manus skrevs med nya scener som innehöll fördjupningar. Allt var klart och vi hade vigt några tillfällen rätt stöd. Nu jävlar! Men en rad händelser utom vår kontroll gjorde att projektet föll som ett korthus och inga pengar fanns kvar för att färdigställa den ursprungliga kortfilmen.
Superhjältefilmerna började yngla av sig. Mina idéer var plötsligt inte unika längre. Hollywood hade hunnit ikapp. Jag drog i handbromsen.
10 år senare ville jag få ett avslut. Jag betalade skiten själv. Det var viktigt för mig inser jag först nu. Att aldrig ge upp. Det blev en bra och rolig novellfilm som det var tänkt. Och det är fortfarande Sveriges första superhjältefilm.
Filmen kommer att visas i Skellefteå efter jul och för den som inte kan vänta så går den upp på Umeå Filmfestivalden 6 och 13 december.
Ted Kjellsson