Kritisk. Trots en rad kompetenta män bakom rodret har USA misslyckats på hemmaplan, tycker dokumentärfilmaren Michael Moore, och undrar hur det kan komma sig.
Provokatören Michael Moore är tillbaka. Nya filmen "Where to invade next" är en av dokumentärfilmarens mest lättsamma filmer hittills, men flamsigheten ger filmen viss slagsida.
Journalisten och filmaren Michael Moore har alltid målat med enorma penseldag, en metod som med åren kommit att kännas, tja, alltmer tendentiöst. Hans styrka är hans satiriska ådra, och att han ofta själv iklär sig dumstruten för att avslöja andras inkompetens.
Senaste filmen "Where to invade next" är en för dokumentärfilmaren ovanligt lättsam film, där Michael Moore inleder med att konstatera att saker och ting står väldigt illa till i hemnationen USA. I jakt på idéer som kan rädda läget, styr han kosan mot Europa.
Filmarens gapande fascination för sådant som generösa italienska semesterlagar, välkomponerad fransk skolmat, liberala portugisiska drogbekämpningsidéer och framgångsrika finska skolresultat känns tyvärr ganska sökt. Typiskt är när han visar bilder på slafsig mat från en amerikansk skolmatsal för franska ungar, som ser smått förfasade ut över det kulinariska fördärvet. Småkul, men vi har sett den här typen av "wow, really?"-reaktioner förut i Michael Moores filmer.
En del tankeväckande observationer prickar filmen in förstås. Som när Michael Moore talar med norska högriskfångar som visserligen låter helt harmlösa, men utstrålar något helt annat, eller när han träffar stolta isländska framgångskvinnor som dissar bristen på solidaritet i USA. En och annan välbehövligt syrlig kommentar får han också in, som förmedlar att Michael Moore är väl medveten om att det visst finns problem i alla de länder han besöker. Men syftet här är att plocka "blommorna, inte ogräset", som han säger.
Tyvärr håller inte idén hela vägen. Upplägget är tjatigt och filmens utdragna längd minskar inte direkt känslan av repetition. Riktigt märkligt blir det dock först när Michael Moore upprepade gånger drar paralleller mellan framgångsidéer och människors sexvanor. En lättsam Michael Moore? Ja tack, men när hans resonemang landar i fria fantasier blir det bara fånigt.
Elin Dahlman/TT
Upplägget är tjatigt och filmens utdragna längd minskar inte direkt känslan av repetition.
Expedition. Michael Moore drar ut på enmansuppdrag i världen. Målet är att "invadera" andra länder och sno med sig deras bästa idéer hem till USA för att få jätten i väst på fötter igen.