I ett par år har jaglevt i en sorts vapenvila med Michael Bay. Ni vet, mannen bakom ”Pearl Harbour” och ”Transformers”-filmerna. Den kom efter att krönikekollegan Carl Brännström skrev att man måste acceptera Bay för vad han är, han gillar att spränga saker. Sedan dess har jag accepterat. Fast ska jag vara helt ärlig är det inte sprängandet så mycket som det amerikanska flaggviftandet som har stört mig. Men iallafall, min inställning har varit att jag och Bay helt enkelt kan leva i samma värld så länge vi ignorerar varandra.
Det var tills han körde en bulldozer över min barndom.
Om man är ett barn av 1980-taletär det lag på att man måste ha någon sorts relation till ”Teenage Mutant Ninja Turtles”. Och det var med viss iver jag klickade på den första trailerntill filmen om just ninjasköldpaddorna som ska komma senare i år. Det var med mindre iver, och med mer darr på läppen, jag såg klart trailern. Bay stod som producent.
Hans namn borde ju naturligtvis ha väckt någon form av varningsklocka redan från början, men jag tänkte ändå att det kanske kunde passa honom. I en ”Teenage Mutant Ninja Turtles”-film kan det sprängas hur mycket som helst utan att det egentligen förstör något. Så länge det görs med någorlunda humor. Men nej, det var för mycket begärt. Filmen om de tonåriga sködpaddorna tycks vara mer av slaget ”The Crow” möter ”The Dark knight”. Mörk och allvarlig.
Det har påpekats attninjasköldpaddorna faktiskt var mer fyllda med svärta i tidigt 1980-tal och att det var först med min generation serien blev barnvänlig och en ohälsosam besatthet vid pizza introducerades som en del av handlingen. Men det väljer jag att ignorera. Det är tonårs-ninja-sköldpaddor! Det är ju alldeles för underbart fånigt för att förstöra det genom att ta det på allvar.
Jag har fortfarande någon vag förhoppning om att trailern är missvisande. Att Bay bara skojar lite grann. Men jag är ytterst tveksam.
Åsa Samuelsson