Konrad Fischer hade inte bara ett lämpligt efternamn, han var även en av de sista yrkesverksamma fiskarna i den tyska östersjöstaden Kiel. En helt säkert kylig morgon, för på bilderna har Konrad på sig två jackor (förutom sin svarta kaptensmössa och en cigarr i mungipan), hade hans lilla besättning gett sig ut för att vittja sina nät. Kanske hoppades han på en dignande fångst av stadens favoritfisk, skarpsillen, som de röker och sedan slukar hel.
Om det var så egentligen kan jag inget veta, för det enda som denna morgons nätvittjande är känt för är för att Konrad med det lämpliga efternamnet drog upp en gammal flaska. Först tänkte han slänga bort skräpet men en i besättningen uppmärksammade att något var instoppat i flaskan. Konrad öppnade korken och pillade ut ett vykort. Det var första gången på 101 år som någon rörde det. 1913 hade en ung berlinare, på exkursion i grannlandet Danmark, hivat flaskan i havet med instruktioner att upphittaren skulle posta vykortet. Han hade till och med skickat med två tyska frimärken.
Jag kom att tänka på den flaskan efter att en ung man kommit fram till mig och undrat om jag inte var densamme som Henry Chapman, för han hade lyssnat en massa på den enda skivan som denne Henry gjort och tyckte den var finfin. Jag erkände utan omsvep och tackade för de vänliga orden. Sedan tänkte jag att den unge mannen såg på tok för välartad ut för att vara någon som skulle ha gillat musik som jag gjort. I alla fall var det så förr i världen.
Sedan tänkte jag på flaskan och Östersjön, skivan och Spotify och att man aldrig så noga kan veta vem som fiskar upp det man skickat ut på vågorna. Men även att det inte spelar någon roll, för det var själva kommunicerandet som var meningen. Min musik guppar vidare på internet. Hur länge? Inte vet jag. Kan man det?
Magnus Ericsson