Novellsamlingar har inte intresserat mig förrän jag började läsa Alice Munros. Hennes noveller upplevs nästan som en hel roman eftersom hon skriver så koncentrerat med många detaljer på endast ett 40-tal sidor. Berättelsernas huvudpersoner är kvinnor som bor på mindre orter i Kanada och tidsmässigt sträcker de sig från 1940-talet fram till i dag.
Novellsamlingen "På fri fot" skrevs för tio år sedan och innehåller åtta noveller. De handlar om familjeband kontra frihet, livets oförutsägbarhet, förspillda tillfällen eller missförstånd som ändrar livet. Juliet finns med i tre av novellerna. I "Slump" är hon ung och söker kärleken, i "Snart" är hon småbarnsförälder på besök hos sina föräldrar, och i "Tystnad" är hon medelålders och har tappat kontakten med sin dotter på ett tragiskt sätt. De flesta av de övriga noveller skildrar längre tidsperioder med nedslag i någon avgörande händelse. Någon befinner sig i en låst familjesituation, men fångar ett tillfälle i flykten eller finner sig i sitt öde med gott mod; det som sker det sker. Karaktärerna är inga rebeller och ibland har de ganska osympatiska eller alltför sävliga drag, så I "Trick" vill jag ingripa och ställa allt tillrätta. Tonen i boken är melankolisk men inte svart. Jag kommer på mig med att undra hur novellen om mitt liv hade varit om Alice Munro hade skrivit den.
Maria Eriksson