Vid sidan av Sting och Paul McCartney är basister med någorlunda framgång lätträknade. Basister hamnar lätt i skymundan i bandkonstellationer och ska mest fungera som den drivande motorn, dold under huven.
Konstigt, tycker jag, då basister bör ha ett extra känsligt öra för hur en poplåt, med subtila medel, kan drivas framåt på olika sätt. Och kanske är det därför jag faller pladask för Meshell Ndegeocellos elfte studioalbum, där hon med sitt gudabenådade basspel och känsliga röst, vilken osar såväl Sade som helt egen, skapar mer puls och utforskar fler genrer än vad som borde vara möjligt i ett så pass minimalistiskt format. Ena stunden är det rymdelektroniskt och stort, andra stunder diffusa reaggeflirtar och självfull R & B. Hela tiden med båda fötterna lekfullt gungande i det baskomp som passar respektive låt bäst.
Kanske spretar det lite väl mycket i skivans mittparti för att hålla i hop som album, men å andra sidan kan man på måfå välja en låt och förundras över något man inte hör varje dag. En mycket fin samling låtar.
Anders Samuelsson