På söndag, förstår ni, då tankar jag bilen, laddar bilstereon med allt från no wave till hårdrock, putsar solglasögonen och kör snabbare än hastighetsbegränsningarna tillåter till grannstaden Umeå. Det är den årliga vårskivmässan. Jag längtar som en tjurig och bortskämd snorunge längtar efter sina påkostade julklappar dagarna innan julafton. All fokus är på skivmässan.
Redan för två-tre veckor sedan började arbetet med att sätta ihop den lista som ska leda mig i rätt riktning bland skivbackarna. Till godbitarna. I min mobil finns ett dokument som heter "Skivor:". Vad den exakt innehåller är oväsentligt, men det finns lite av varje. Poängen är att samma procedur upprepar sig år efter år – jag hittar aldrig någon av skivorna på min lista. Kanske en, på sin höjd. Förra året var det "Space ritual" med Hawkwind.
Givetvis vill jag väldigt gärna äga och lyssna på alla album på min lista, men det blir sekundärt när jakten väl sätter igång. För då dyker det upp titlar som jag inte visste att jag ville ha. Så den ursprungliga listan blir mer som en luddig startpunkt eller vägbeskrivning. Och faktum är att även om jag bestämmer mig för att enbart hålla mig till listan så är det inte säkert att någonting på den finns till salu på söndag. Dessutom är antalet skivor som mina fingrar skulle behöva vandra över så stor att det inte finns en rimlig chans att leta igenom allt. Sedan är jag inte heller gjord av pengar. Skivorna är sällan gratis.
Av erfarenhet har jag lärt mig ungefär hur den ekonomiska biten ska förberedas, struktureras och genomföras för att sedan snabbt förkastas när jag väl är på plats. Det blir alltid dyrare än tänkt. Men det är värt det. Känslan av att komma hem, indexera, sortera och sätta skivorna på rätt plats för att slutligen lägga dem på skivtallriken och lyssna har ingen prislapp.
Dennis Fahlgren
Jag längtar som en tjurig och bortskämd snorunge längtar efter sina påkostade julklappar