Max Anderssons debutbok "Pixy" satte djupa spår i mig. Jag var kanske lite för ung när jag läste den, och den är än idag inpräntad i mitt medvetande. "Pixy" hade trots många absurditeter en ganska tydlig handling att följa, men Max Anderssons senaste bok "Utgrävningen" sägs vara baserad på hans egna drömmar vilket förklarar varför det inte blir så mycket sammanhängande handling denna gång. Men om jag hade drömt det som Max Andersson skildrar här hade jag vaknat med ett skrik.
Bokens huvudperson ska besöka sin familj, och upptäcker att barndomshemmet ersatts av en arkeologisk utgrävning. Men familjen bor kvar, däribland pappan som med diverse kroppsdelar bygger en ny bror till huvudpersonen. Hemma igen får huvudpersonen stå ut med nyfikna grannars blickar. Av misstag har fönster monterats mellan lägenheterna istället för väggar, och alla möjligheter till privatliv har eliminerats. Så fortsätter det med infall efter infall, och avgrundsdjupt ångestfyllt mörker blandas med komik. Boken attackerar både det ena och andra, och humorn är ibland skarp för att i nästa stund vara barnslig.
Det som saknas den här gången är alltså ett mål och syfte med handlingen, men oförutsägbarheten har också sin charm. Det är en vacker bok, i behändigt format och med en tuschdrypande ruta per sida. Illustrationerna är lika vassa som vanligt och många rutor kan lyftas ur sammanhanget för att beskådas på egen hand.
Andreas Eriksson