Rytmiska årtag. Årbladen droppar ringar på vattnet. Med sin nionde diktsamling "Årorna i Flocktjärn" är Mats Söderlund tillbaka i barndomens Skellefteå. Skriver fram minnen av Klintforsån, Lejonström, Sunnanå, Åliden. Konstaterar att inget tiger med mening som leråkern i Stämningsgården. Diktaren vänder åter till Platsen. Frågar sig "är det platsen som kommer tillbaka till oss"?
Samlingen lyser av upptäckarglädje. Med mörka stråk av mobbning. Åren då han "är en poet utan att veta vad en poet är". Vårgryningens tid. Alla sinnen öppna. Mot fågelsång och flugsurr. Tjäderhönor och abborrlek. Kalhyggen och morgondimma. Där diktarjaget är "mellanslag av silverdroppar i spindelnäten".
Ringarna vidgas. Med dem världen. Vuxenhetens allvar. Vardagen som författarförbundets ordförande. Peking, Vilnius lika självklara platser som Gustavsberg och Alexandria. Givande utbyten med utländska kollegor varvas med resultatlösa möten. Där "politikerna alla redan var mätta och hade fått nog/ och trodde att alla andra också fått nog/ och att barnkultur räcker hela livet".
Samlingen är stor till formatet. Djup, som en skogstjärn. Mats Söderlund rör sig mellan ungdomens Bogårdsväg och den stora världen. Där sjunger rödvingetrastarna, "tjäderklockorna kallar vi dem". Som "spiller sitt vackraste från grantopparna". Här vädjar en medlem i kinesiska PEN om hjälp "mitt under konsulatmiddagen på Rhodos". Ringarna möts. Går i varandra.
Harald Larsen