När debatten om stök på bibliotek drog igång i somras dröjde det inte länge innan begreppet tysthetsnorm smög sig in i var och varannan ledarspalt och som hashtag på Twitter. Stolligt, flummigt semi-begrepp, ansåg jag då. Idag är jag av en annan åsikt.
Den här texten är författad inne i en tyst lässal, och här är tysthetsnormen i allra högsta grad levande. Till exempel sitter det en skylt på dörren till salen som förkunnar att medhavd mat och dryck är strängt förbjuden. Maten fattar jag, men drycken? Hur högt låter en kopp kaffe? En Loka? Jag har aldrig hört talas om någon som inte kunnat koncentrera sig på grund av ett öronbedövande brus från kolsyra eller bubblor som fräsande kastar sig mot ytan.
Är det månne ljudet som uppstår när du öppnar en läskburk som kan anses ha en förödande effekt på bordsgrannens läskoncentration?
Eller är det ljudet av en kaffekopp från Pressbyrån vars undersida träffar bordsskivan i allt för hög fart som riskerar att krossa teknikstudentens chanser till att någonsin förstå innebörden av en tautologi?
Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att min hals aldrig kliat så mycket som under min tid i den tysta lässalen. Vid ett tillfälle nös jag, två gånger i rapp följd. Kände mig som en usel människa. Ville be om ursäkt men kunde inte, för tysthetsnormen vill inte höra några ursäkter.
Knappt tio minuter senare råkade en kvinna stöta in i en bordskant. Det distinkta vrålet från ett bordsben som förflyttar sig tre-fyra centimeter över golvet var öronbedövande. Alla tittade upp med minen av att hela dagen var förstörd. Kvinnan rättade snabbt till bordet, störtade ut genom dörren och exploderade i ett glädjelöst skratt. Hon kom aldrig tillbaka. Hon gick antagligen och köpte en högljudd Loka och satte sig vid en annan plats i biblioteket, där tysthetsnormen inte gäller utan bara vanligt sunt förnuft och respekt för sina medmänniskor.
Carl Brännström