Photo: Courtesy of Netflix
Rått, blodigt och mörkt. Sällan är det ord vi förknippar med Marvel-produktioner. Med undantag för "Blade" 1-2 och "The punisher: Warzone" är Marvels filmer ofta väldigt snygga, rena och familjevänligt förpackade. Vi vet vad vi får. Vi blir mätta och nöjda, utan att bli överraskade. Inget fel i det; Marvel har hittat sitt framgångsrecept. Varför börja ändra på saker när de håvar in miljoner på i princip allt de släpper?
Personligen har jag dock länge saknat något lite mer seriöst och avskalat från dem. Något mindre CGI-tungt. Marvel sitter på flera hjältar av det lite mörkare slaget. På berättelser som lätt hade kunnat få föräldrarna att hålla för ögonen på sina barn på biograferna (och sedan skriva arga insändare till lokaltidningen om snedvriden våldsromantik och ohälsosam latexfixering).
Förra veckan hörsammades mina böner: Första säsongen av "Daredevil" släpptes på Netflix. 13 avsnitt proppade med knogmackor, blodiga spottloskor och dekapiterade huvuden. Efter "Daredevil"-haveriet från 2002 med allas vår Ben Affleck i huvudrollen bjuder Netflix-diton på en mer trogen skildring av seriealbumen. Resultatet är kanske inte felfritt. Några av birollsinnehavarna är till exempel, milt uttryckt, väldigt svajiga i sina prestationer, och sista avsnitten är svagare än de inledande, men helheten är ändå såpass gedigen att "Daredevil" klättrar upp som något av det bästa som producerats inom superhjältegenren i tv-format.
Marvel visar att de minsann också kan skita ner sig. Fortsätter de sticka ut hakan i en till säsong, alltjämt som tittarsiffrorna håller fast, är det inte alls omöjligt att det ger ringar på vattnet och visar Marvel att allt de släpper inte behöver vara råsnyggt, lyxigt och popcornvänligt. Att raka motsatsen kan vara precis lika bra också.
Carl Brännström