Internationella kvinnodagen. För mig är det en dag för reflektion, syskonskap, pepp – och kamp, såklart. Det är en dag som inspirerar, en dag att vara stolt över alla rakryggade aktivister. Men det är en också en dag där det blir smärtsamt uppenbart hur långt det är kvar tills vi har ett jämställt samhälle. På en samhällelig nivå räcker det säga det här: varje år dödas kring 13 kvinnor av en närstående man. Varje år. Alla argument om att vi skulle ha nått jämställdhet faller med den enda meningen.
Och det där samhället, det som dödar, det sipprar även in i den kultur vi konsumerar. Kulturen är aldrig separerad från samtiden, och idag vill jag att vi tittar på nöjesvärlden med extra skarpa genusglasögon.
Vi börjar hemma hos dig, i soffan. Du bläddrar genom Netflix, och väljer film på måfå. Det är 96 procents chans att du då tittar på en berättelse berättad av en man.
Vi går vidare och tittar på film i stort. Har du hört talas om Bechdeltestet? Undersök bara om filmen har minst två kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om något annat än en man. Rimligtvis borde alla filmer klara sådana låga kriterier – men det är önsketänkande. Kring 3000 filmer har testats, och bara hälften får godkänt.
Vi fortsätter ut på festivalscenerna. Det är sommar, ljummet i luften och helst av allt vill du bara försvinna in i en dimma bestående av gåshudsframkallande musik. Och kanske lyssna på något annat än rocksnubbar. Ledsen, men det kan bli svårt. Svenska festivaler gillar nämligen att boka riktigt, riktigt ojämställt. Siffror från 2016 visar att 70 procent av alla akter på Sveriges stora musikfestivaler består av uteslutande män.
Och så vidare och så vidare i all oändlighet.
Det måste få ett slut. Det är dags för kulturlivet att bli en arena för fler än vita män. Det är dags att vi inser att det spelar roll, och det är dags att icke-mäns skapande får legitimitet.
Vi förtjänar de största scenerna exakt lika mycket som männen. Glöm aldrig det.