Foto: JESSICA GOW / TT.
Marken kring busstationen har grävts upp, gatorna vittnar om att kulturhuset i Skellefteå snart är på plats, det blir konkret och verkligt och inte bara ett beslut i fullmäktige. I takt med att asfalten rivs upp händer också något annat. Norrans insändarsidor fylls av kritiska röster, folkinitiativ startas och upprepar "Vård, skola, omsorg" som ett mantra.
Den här krönikan kommer inte att handla så mycket mer om kulturhuset. Den kommer inte heller handla om den, enligt mig, viktiga kritiken som lyfts från Skellefteås gräsrotskultur, om att de måste inkluderas, att kulturhuset inte får bli en arena bara för välbärgad medelklass utan måste vara lokalt förankrat. Den kommer handla om de andra, de som också kritiserar kulturhusbygget men med helt motsatt världssyn än gräsrötterna. För när kulturens eldsjälar, stommen i vårt kulturliv, ifrågasätter kulturhuset gör de det av en enda anledning: de värnar om ett levande kulturliv, ett kulturliv de är rädda hotas av dyra lokalhyror, där Umeås utveckling är det stora skräckexemplet. De andra, de kritiserar inte bara ett bygge, utan i förlängningen kulturens plats i samhället. Varför ska vi lägga pengar på kulturhus när det kan gå till äldreboenden? Varför ska vi lägga pengar på kultur över huvud taget? Ja, varför?
I debatten ställs två saker alltid mot varandra – vård mot kultur. Det ena beskrivs som kärnverksamhet, det andra som ett utanpåverk, underhållning och tjafs du kan ägna dig åt om du vill men inbilla dig inte att det är särskilt viktigt. Men när Norran undersökt kulturens plats i just vården, kritikernas sagda hjärtebarn, så är det tydligt. Kulturen är visst viktig. Den räddar liv. Den bidrar till konkreta, fysiologiska framsteg, men motverkar också psykisk ohälsa.
Varför är det, trots detta, så otroligt svårt att erkänna kultur som den kärnverksamhet den faktiskt är? Jag vet inte, men vad jag vet är detta: Earth without art is just eh.