Foto: PROEPPER.
Imorgon klockan 13 är det dags. Börshuset kommer öppna sina portar, Sara Danius kommer berätta det som alla undrar: vem får Nobelpriset i litteratur 2017?
Som alltid flyter en del litterära namn omkring i kulturvärldens sfär. Haruki Murakamis surrealistiska berättelser, Margaret Atwood med sina mörka dystopier, Ngugi wa Thiong'os politiska skildringar av arbetarklass beskrivs alla som värdiga vinnare.
Jag håller med. En gemensam nämnare, allra tydligast i Atwood och Thiong'os verk, är svidande samhällskritik, omöjlig att värja sig mot. För Atwood tar det sig i uttryck i hennes parallella världar, där nutidens politiseringar drivits till sin spets.
Thiong'os aktivism sträcker sig ännu längre. Sedan 1978 skriver han bara på sitt modersmål kikuyu, ett viktigt ställningstagande ämnat för att nå den arbetarklass vars sida hans litteratur alltid befinner sig på.
Det är där, bland bokstäver som är en ständig nagel i ögat på världsordningen, som Nobelpriset bör landa enligt mig. Hos de som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta, som Nobel hade sagt.
Tyvärr kommer nog inget av dessa namn fylla kultursidornas rubriker imorgon. Svenska Akademien har en historia av att vilja överraska brukar det låta, förra året genom att tilldela Bob Dylan utmärkelsen. Nytänkande, sa några. Snarare otroligt förutsägbart, sa jag. Vita, västerländska män är enligt Svenska Akademien allra bäst på litteratur, vilket självklart är inget annat än felaktigt.
Sedan priset instiftades har bara 14 (!) av 113 vinnare varit kvinnor. När det gäller hemland är siffrorna ungefär lika missvisande, rent ut sagt pinsamma - nästan bara européer och amerikaner.
Med andra ord: den största överraskningen hade, märkligt nog, varit att ge förhandsfavoriterna Atwood eller Thiong'o Nobelpriset i litteratur.
Så Svenska Akademien, är det inte dags att förvåna på riktigt i år?