Idag är det dags. Hela Skellefteå kommun kommer i en veckas tid att genomsyras av berättelser. Det är författarbesök, musik, uppläsningar – och såklart det traditionella, muntliga berättandet.
Det är sällan muntligt berättande har huvudrollen, ja nästan aldrig. Det avfärdas som vanliga samtal, kanske underhållning men avsaknaden av epitetet kultur är ofta total.
Men kultur är precis vad det är – kultur som är livsviktig och angelägen. Jag tänker på alla de historier som aldrig skulle ha berättats ifall de inte gick från mun till mun, de historierna som inte ansågs, eller anses, platsa mellan bokpärmar eller på skivbolag.
Jag tänker på vår bygd. Vår fantastiska, vackra bygd vars historia för många skulle vara okänd om det inte vore för stavelserna som våra föräldrar fört vidare. Jag tänker på min egen släkt, på min pappas mormor som blev änka med sju barn när hon var 30 år.
Maria Vilhelmina Sundström, mest känd under namnet Mina, levde sitt liv i ett kronotorp i Stornäs, en mil utanför Jörn. Där fanns ingen brunn, ingen el men kilometervis av myrmark och tallskog. Där fanns sju barn, varav yngsta bara några månader, men ingen make. Hon bytte blöjor ena sekunden, slängde yxan över axeln andra. Hon var stenhård, stadig, mjuk, omhändertagande och rolig, allt på samma gång. Hon är min pappas största förebild och om det inte vore för hans berättelser hade jag aldrig vetat något om stålkvinnan i Stornäs. Jag hade aldrig vetat hur det var att bo åtta personer i två rum, ha en tam trana som stal plättar från vedspisen eller hur livet såg ut för en torpare i Västerbottens inland.
Maria Vilhelmina Sundströms historia bär jag med mig hela tiden, både i mitt namn och under min hud. Hon är min ständiga påminnelse om varför vi aldrig får sluta berätta.