Det är Mathilde som tappar en väska med 10 000 euro och det är Yann som ifrågasätter sitt yrkesval och sitt sätt att leva. Men deras vägar korsas aldrig, för i "Livet vi drömde om" berättar Anna Gavalda två historier, först den ena och sedan den andra. För att novellen fått en renässans (Alice Munro) eller för att varken den ena eller den andra berättelsen räcker till en roman?
Man må tro vad man vill, men någon megahit typ "Tillsammans är man mindre ensam" lär det här inte bli, på sin höjd en lätt charmerande parentes.
Fast särskilt charmerande är inte Mathilde. Odräglig och bortskämd, snarare, med en överlägsen attityd till de båda systrar med vilka hon delar den lägenhet som ska repareras för de 10 000 euro som Mathilde anförtros att lämna till byggmästaren. Att hon tappar dem verkar ofrånkomligt, att hon får tillbaka dem är ett mirakel. Den ärlige upphittaren är en fet kock med tubsockor som Mathilde, hon med det konstruerat ungdomliga språk Anna Gavalda försett henne med, normalt inte skulle befatta sig med, men ändå blir besatt av.
Yann, å sin sida, blir betuttad i grannens hustru, men huvudrollen i den historien spelas ändå av hennes make, en betydligt äldre konsthandlare med ofördelaktigt utseende och en obetvinglig livsglädje. Det är han och den som förändrar Yanns liv och den historien är nog intressantare, men ändå inte uppslukande.
Parentes, som sagt. Inte mer än en småputtrig bagatell.
Olle Lundqvist