Foto: Saeculo.
Andreas Doppler lämnade sin familj och ett välbetalt arbete och flyttade ut i vildmarken, där älgen Bonzo (!) blev hans ende följeslagare. Men han saknar familjen, och återvänder, bara för att tvingas konstatera hur allt förändrats. En ny man har tagit plats i hans ställe. Andreas gömmer sig i ett stort träd utanför huset och bevittnar hur livet går sin gilla gång honom förutan.
Detta är upptakten till den norske författaren Erlend Loes senaste roman. Han har en förmåga att skruva till bilden av vår samtid som är svår att hitta hos någon svensk författare. Det närmaste jag kan erinra mig är finländaren Arto Paasilinna.
Doppler svingar sig snart ner från sin märkliga utsiktspunkt. Med förslagenhet återerövrar han sin fru Solveig och med henne barnen. Han blir hemmaman och en hejare att laga gammaldags mat. Men han måste även ut i arbete, och en tid lyckas han få familjen tro att han välkomnats åter i sina tidigare sysslor. Men bluffen uppdagas, och han återvänder tills vidare till trädet.
Romanens titel är nästan identisk med den hos en uppmärksammad debattbok, som också riktade udden mot konsumtionssamhället med sitt ständiga beroende av ekonomisk tillväxt. Andreas Doppler passar inte in i den mallen längre. Hans förmågor ligger så att säga på ett annat plan. Men hur boken slutar ska inte avslöjas här.
Stefan Holmberg