Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT.
Utan att bre ut mig i onödan skall jag väl säga att det känns skönt att vara tillbaka. Jag sprang in i en tegelvägg av sjukdom nyligen och har varit så pass illa däran att jag inte kunnat göra mycket mer än bara försöka hålla mig ovan ytan. Sånt händer, tyvärr. Nu, när jag börjar fungera så smått igen kan jag titta tillbaka på den senaste tiden och se vad som händer när man kroknar ihop. Jag har inte lyssnat på någon som helst musik. Jag har knappt sett någon tv eller film. Jag har inte orkat läsa mer än korta brottstycken på internet och jag har verkligen inte kunnat gå på teater eller några utställningar. Jag har enbart uthärdat.
En av de få sakerna jag läst var någon som postade ett gammalt vykort eller dylikt från när Vitbergsbadet öppnades. Personen undrade om någon kom ihåg vilket år det var som ett av Europas mest spännande utebad (då alltså) slog upp dörrarna. Koncensus tycks ha varit runt 1985, men en del skrev också att de mindes hur många tyckte att det var ett rysligt slöseri med pengar att bygga något sådant. Själv var jag runt 12 år och minns inte hur debatten gick, men jag vet att när jag och mina barn var där förra sommaren så regnade det från en klarblå himmel över entrén. Någon ledning hade sprungit läck på taket. Väl inne var det vågmaskin och norrmän, som vanligt. Fortsatt en succé, trots allt.
Jag åkte hem från sjukhuset, över Viktoriabron. Den enda bron söderut numer, i centrala Skellefteå och tänkte på Vitbergsbadet. Hur när livet reducerats till ingenting, då bleknade kultur och nöjen bort. Sedan tänkte jag att jag kommer att bli frisk igen också och då kommer ett bad, en bro och kultur generellt, börja spela roll igen. Jag har väldigt svårt att se att allting bara kan ska röra sig om de mest basala behoven i livet. Man måste få leva lite också.
Magnus Ericsson