Foto: Roald, Berit.
Desperat försöker jag jobba upp någon entusiasm för att sammanfatta året i form av en årsbästalista. Det går lite sisådär. Det är för mycket annat som pockar på uppmärksamhet. I världen är det värre än på länge och då menar jag även i vårt lilla hörn av den. Samtidigt krånglar julen till alltihop ytterligare och lägger ytterligare ett lager av menlöshet på denna tårta av tilltvingad normalitet som jag bygger. Det går bara inte lägga energi på att fundera ut bra julklappar när någon sitter i kylan utanför butiken och ber om en smula från mitt relativt sett, dignande bord. Lika dåligt går det med listan. Den tycks lättviktig, i jämförelse med allt.
Vi i Sverige fortsätter att tro att vi skall kunna fortsätta som vanligt, utan att skjuta till stora summor pengar för att styra lite i kaoset som världen slungat in över vår tröskel. Vi sätter oss till värn, men påstår att vi gärna vill hjälpa, så länge det inte betyder någon egentlig uppoffring. När vårt överflöd och vår bekvämlighet upplevs som hotat, då stängs dörren med en smäll och vi svarar bara på kända nummer i telefonen. Det får ändå finnas några gränser, bokstavligt sett, är väl den tydliga signalen vi skickar. Tvärs över gatan från mitt jobb står husvagnar uppställda under tallarna. Det bor folk i dem. Sådant har jag aldrig sett förut, inte utanför en camping,
Det ser ut som husvagnarna fryser. De har dragit ett huckle av presenningen över taket. Vinden från havet sliter och rycker i den. Jag går bara och är orolig att någon skall göra något dumt mot dem. Någon ynkrygg i natten, med stenar och eld. Det är bara en tidsfråga, känns det som. Julen 2015, den är inte som de andra jag sett. Den känns malplacerad. Men barnen mina längtar och jag efter dem. Att få stänga dörren om oss och låta tiden gå sakta, utan all stress.
Magnus Ericsson