Fullt påklädd sitter jag frusen under täcket i sängen och läser ett långt reportage om voodoo på Haiti. Det är morgonen då jag inser att jag måste överge hoppet om sommaren som aldrig riktigt kom och istället slå på värmepannan i huset. Men jag fastnade i eländet och sensationalismen runt det förmodade mordet på svenske journalisten Kim Wall. De flesta har nog följt med i fallet, som om det vore ett manuskript till ytterligare en kärv nordisk deckare som förmodligen skulle ha refuserats som väl spektakulärt för genren. Det hela känns sorgligt och overkligt.
Texten hon skrev om Haitis egna religion flyter lätt mellan landets historia och LGBT-situationen i det naturkatstrofdrabbade landet. Den är strålande, inspirerade och griper tag, i mig i alla fall. Hon kunde verkligen skriva. Jag läser några ytterligare reportage hon skrev för The Guardian US och finner att hon verkar ha dragits till att skriva om det avvikande, det som gjorde linjen mellan myt och verklighet otydlig, som riktiga vampyrer i Atlanta till exempel. Kanske inte så märkligt att hon ville skriva om Raket-Madsen och hans Kapten Nemo-bygge med tanke på detta.
Att hon skulle mött sitt öde när hon smög sig in i Nordkorea eller drog runt i Afrika hade dock varit mindre märkligt än denna fullständigt osannolika historia som vecklat ut sig under den senaste tiden. Men att 9 av 10 mördare är män är fakta i vårt land. Så även att kvinnor inte ens finns representerade i statistiken rörande dödligt våld mot offer som är okända för gärningsmannen.
Vad än som till slut framkommer i detta fall så har en unik och ytterst begåvad röst tystnat. Jag vill poängtera just detta. Gärningsmannen ska inte beröva henne detta också. Hon må räknas som ett offer i statistiken, men låt inte det vara sättet som vi minns en sådan människa som Kim på.
Magnus Ericsson