På vår gård växer ett körsbärsträd. När det blommar är det inte riktigt som i Japan, men det är i alla fall en speciell dag för mig.
Tyvärr så är vårt körsbärsträd inte särskilt prunkande. Delvis så kanske vi helt enkelt inte befinner oss i rätt klimatzon för att det skall kunna frodas och delvis beror det på att någon, i sin vishet, valde att plantera det i skuggan av både huset och en ganska vildvuxen cembratall. Det körsbärsträdet hade inte någon chans.
Att det lilla trädet åtminstone vartannat år faktiskt bär frukt är något det bär mot alla odds; en viljans triumf rentutav. Möjligen har det goda gener och klarar därför av det smärre fruktmiraklet på grund av detta. Men det finns något sorgligt i att tänka på vad det trädet skulle kunnat uträtta om det fått växa upp på en plats i solen, på en plats där inte stora, buffliga tallar sliter all näring ur den gemensamma marken.
I år ser jag några döda, bruna löv på ett par av grenarna, fast än små omogna, gröna bär dinglar lite varstans. På en dag som denna, en grå och redan bortslösad semesterdag, då melankolin i mig löper amok redan från arla morgonstund – då ser de bruna, skrumpna bladen nästan ut som gråa hår och jag identifierar mig löjligt mycket med ett fruktträd. För även om jag nu blivit relativt till åren kommen så har jag fortfarande kvar mitt ungdomliga sinne: sinnet för tonårsmelodrama. För även om jag också har rötter så har jag alltid kunnat röra på mig, bort från en plats utan sol och där jorden sedan länge är härjad.
På så vis är jag och hela mänskligheten inte lik vårt körsbärsträd, självklart nog. Vi kan alltid åtminstone försöka fly från dåliga områden. Vi flyr från krig, från oss själva. Vi flyr mot drömmen om något bättre än det vi blivit givna, från vår nitlott i livet, bort från buffliga cembratallar.
Magnus Eriksson