Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT.
Om det är okej så här på en lördagsmorgon så tänkte jag ta upp något lättsmält och enkelt? Vad är lycka, tänkte jag på? Jag lämnar "meningen med livet" och "finns Gud" för denna gång. Nå, lyckan – vad är den? Nu är mitt minnes vatten aningen grumliga av vårfloden och jag minns inte exakt var jag läste denna definition på lycka, men den var något i stil med: lycka är summan av vad vi har och vad vi har uppnått, minus förväntningarna. För de är de sista rackarna som ställer till det. Man kan ha hela världen för sina fötter, men om man hade räknat med universum istället så kommer man sitta och sura lik förbannat. Om förväntningen var en jorden-runt-resa och man bara kom till Teneriffa, då sitter man ohult bitter vid en pool full med barn och deras urin. Om mamma och pappa hela tiden sagt att man kan bli vad som helst så kanske man inte känner sig lycklig när man utför rutinservice på kopieringsmaskiner som levebröd.
Saliga äro sannerligen de liknöjda, ty de skola vara lyckliga där på altanen, med grillögat och lådvinet, lite tidigare hemkomna på fredagen, från det där jobbet som är okej. Alla dessa drömmar och gränslösa ambitioner är vår undergång; allt vi kan se på tv, på datan. Allt det där som får oss att se på oss själva och det vi har med en just så pass hanterbar besvikelse i blicken. Allt det som driver oss till uppåtsträvande konsumtion och till löjligt dyra gymmedlemskap. Jag har ett sådant själv. För att samhället skall kunna fortsätta på sin harakiri-bana med ständig tillväxt måste vi se oss själva som några som inte riktigt duger till, som några vars sinnesfrid först kommer med köpet av en aningen större skärm, en mer exklusiv semester än kompisarnas att instagramma ifrån.
Samtidigt, en värld där alla är nöjda; var vore vi då idag? Hur lycklig är man i en grotta?
Magnus Ericsson