Man får de politiker man förtjänar, sa förre amerikanske presidenten Barack Obama i ett tal i Milano nyligen. Man behöver inte vara Saida Andersson, bördig från Älvsbyn, för att kunna förnimma att spetsen på det vässade påståendet var riktat till landet som en gång valde honom själv och nu senast, Donald Trump. Deltar man inte i den politiska processen och om man inte är uppmärksam, då får man politiker och påföljande lagar som inte representerar ens uppfattningar, fortsatte han. Då får man till exempel en president som kliver av Paris-avtalet och ganska direkt säger att det där med miljökonsekvenser är något som någon annan får bry sig om (läs barn och barnbarn) och att affärer och vinster går före allt annat. Detta som president för ett land som historiskt sett (från 1850 till 2007) stått för 28,8% av jordens utsläpp av bland annat koldioxid. Närmsta andra land på den listan är Kina på 9,0%, men med en kraftigt stigande formkurva.
Och det är just där som det blir jobbigt. Världen måste alltså sätta sin tilltro till länder som Kina och Ryssland att nu vara ledande och drivande i den livsviktiga kampen för att få bukt med de klimatförändringarna som vår försumlighet och okunskap satt i rullning nedför en allt brantare sluttning. Det känns inte som snuttefilt man vill ta med sig vidare in i 2000-talets mitt; den luktar gas och är alldeles fläckig av svart kol och olja.
Tre år kommer det ta för USA att helt kunna dra sig ur Paris-avtalet, men Trumps politik hitintills har redan gjort det omöjligt för landet att leva upp till de utsläppsmål som sattes upp, så avhoppet är ett långfinger. Det är skitungen som gnäller och flännar över att alla andra fick glass efter maten, men glömmer att han redan satt och surade under bordet och inte svarade på frågan om han ville ha någon.
Magnus Ericsson