Det flesta har återgått till vardagen. Semestern har kommit och gått och nu är det bara en lång räcka vardag ända fram till nästa gång.
Visst, det finns några kortare avbrott på vägen, som jul och så, men på hela taget så. Själv har jag min sista vecka och kan tydligen inte låta det minsta av den gå till spillo, eftersom jag inte kan förmå mig gå och lägga mig.
Istället smyger jag omkring i ett tyst hus där alla de andra sover. Det är stilla. Jag tittar lite på böckerna i bokhyllorna och undrar om jag inte borde läsa något. Då kanske jag skulle kunna få ro. Men inget lockar.
Förr, när jag jobbade med att göra musik, då var natten min tid att skapa, men jag kan inte sätta mig och spela och sjunga när de andra i huset sover. Jag vill ändå liksom krama den sista musten ur det sista av ledigheten, så jag läser nyheter.
Det är ledsamt. Natten och ensamheten förstärker ytterligare eländet som jag läser om.
Hårda bilar och mjuka kroppar. Terrorn har drabbat några av oss igen. En vit van och en svart bil, likadana som sådana jag ser varje dag, har blivit till vapen. Inatt tjuter min tinnitus lite extra i öronen, som ett larm.
De där tankarna på barn som aldrig kommer få växa upp, föräldrar som aldrig mer kan hålla om dem, eller vice versa – de tankarna blir till en klump i halsen.
Jag skulle vilja låsa och regla alla dörrar och aldrig mer låta någon av de som är mig närmast gå ut igen. Det känns bara så i ett ögonblick eller möjligen två, men ändå.
Vad gör jag vaken fortfarande?
Jag borde verkligen gå och lägga mig, så jag orkar ta vara på den kommande dagen med de mina, men å andra sidan så är livet helt uppenbart kort och kan ta slut när som helst, så varför sova bort det?
Tankarna går verkligen åt alla möjliga håll om natten. Inte alla håll är rationella. Jag måste skriva nu.
Magnus Ericsson