Foto: Bendiksby, Terje.
Så, efter en sommar av mild besvikelse är vi äntligen snart igenom en höst av än djupare vädermässig förtvivlan. Gamla, trogna Balderväder rapporterar att september kom och gick med sammanlagt tjugoen nederbördsdagar. Oktober däremot slamdunkar i septembers nylle med tio regniga dagar av elva, sammanfattar sajten den elfte oktober, men på ett torrare, mer statistiskt sätt. Kort och gott – syndafloden är här. Vi lever uppenbart i de sista dagarna och jag är redo att säga upp mig från jobbet, måla en skylt med texten "Domedagen äro här. Ångren eder", I syndare och vandra stadens regndränkta gator. I någon slags ryggsäcksliknande anordning, en bergsprängare, som på högsta volym basunerar ut The Jesus and Mary Chains "Nine Million Rainy Days".
Det enda riktiga bryderiet jag har är om man som domedagsprofet verkligen kan ha regnställ och stövlar på sig? Istället för den traditionella och mer ödesmättade särk/sandal-kombon? Det kan upplevas sakna gravitas och samtidigt råka erbjuda en lösning på syndaflodsproblemet medelst rätt kläder. Ett paraply är uteslutet, då det skulle konkurrera med plakatet om samma utrymme. Möjligen skulle jag kunna kontakta ett profiltryckeri och be dem trycka budskapet på själva paraplyet istället, men detta kanske också skulle underminera allvaret i situationen.
En sådan där plakatsandwich är kanske den logiska lösningen. Den är iögonfallande och erbjuder visst skydd mot regnet, samtidigt som den torgför budskapet även för de som går bakom. Naturligtvis så skulle domedagsprofeten i fråga kunna bli något av ett vindfång och således riskera att blåsa omkull på ett ovärdigt sätt, som även det kan tänkas ta fokus från budskapet och i värsta fall, även låna honom en air av pajas.
Domedagen kan nämligen inte predikas med slapstick. Humor är dess fiende.
Magnus Ericsson