Möt mänsklighetens osminkade natur på första parkett.
Det brakar loss. Filmare, gallskriker människorna från Luleå åt en man med avskuren hälsena. Det vet inte om det ännu och när de får veta tycker många att ”filmaren” får skylla sig själv. En svart-gul kvinna reser sig från sin stol och skäller ut en skrikande man i Luleå-tröja. Han pekar på henne och beter sig hotfullt. Själv är jag nära nog rasande och vet knappt var jag ska ta vägen. Den där snubben som hyer med fingret mot damen är nästan mer än jag kan hantera.
Efteråt, när jag sitter i bilkön iväg från arenan, lugnar jag mig och börjar tänka någorlunda rationellt igen. Det faller en rodnad över mitt ansikte när jag tänker på hur jag svepts med i en slags masspsykos. Hur jag blivit medlem av en stam som hatar en annan stam och är redo att slåss till döden för de sina. Det är patetiskt. Är det här upplevelsen som jag egentligen betalat för? Är det denna känsla som är det icke-annonserade plusvärdet – möt mänsklighetens osminkade natur på första parkett.
Jag älskar hockey. Förmodligen kan jag mer om sporten än vad som är nödvändigt för att sitta på en läktare. En dag ritade jag upp AIK:s forecheckingsystem på en whiteboard för en kollega, som i ärlighetens namn verkade mest förvirrad och aningen tveksam till huruvida det verkligen stod rätt till. Samtidigt lyssnar jag på svår musik, har Camus och Göthe i bokhyllan, samt samlar naturvin. Förmodligen är jag inte arketypen för den som överväldigas av sport-inducerad avsky mot en hel stad, på grund av några amoraliska grobianer på en hockeyläktare. Men det gör jag. Jag får låtsas att jag likt Gauguin söker det mest naturliga, det råa i människan och livet. Han sökte det på en ö i Söderhavet, där han skänkte syfilis till många älskare. Jag går istället på hockey, kokar av stenåldersilska och ger inte en kotte könssjukdomar.