Foto: Fredrik Sandberg / TT.
Det var morgon på jobbet. En morgon denna vecka faktiskt. Jag hade sovit där. Vi måste göra det. Det kan hända att jag hade sovit lite och illa, för mitt humör var långt ifrån min sedvanligt soliga, kvittrande disposition. Tvärtom var det molnigt och trött. Inte blev det bättre av att jag åt frukosten i sällskap med SVT:s morgonsändningar. Det var dagen efter att inte-dåligt-för-miljön-att-äta-kött-stormen drabbat vårt land och en forcerat samlad jordbruksminister satt och försökte pudla, eller möjligen bara nyansera sitt tidigare uttalande.
Han sa att Ekot klippt uttalandet på ett sådant sätt att vad han egentligen menade inte alls framkom. Hans poäng var purt semantisk, att själva konsumtionen av kött – själva ätandet av djuren – i sig inte skadar miljön. Utan att det snarare var produktionen som ställde till problemen. Visst, man kan tycka att det var en lite oviktig poäng, särskilt när den så uppenbart skulle landa honom i kisset. Det var inte riktigt vad man kunde förvänta sig av en yrkespolitiker, sådana som vanligen har en stab som granskar alla uttalanden som de gör.
Sedan tänkte jag att det var ett jävla sätt, att klippa uttalandet för att få till just en sådan storm och hur det inte riktigt är värdigt vår public service att syssla med sådant kvällstidningstjafs. Ja, jag blev upprörd. Än surare blev jag av att de nu lyckliga kunde fylla minuter, säkert timmar, av en redan överdimensionerad programtid, med tjafs om semantik. Men ämnet är viktigt och det är något vi borde prata än mer om, men inte till priset av att alla våra politiker skall måsta vara total karriärpolitiker, vars största förtjänster är att veta hur man manövrerar pressen. Jag slog av, kastade fjärrkontrollen i soffan, stökade bort frukosten i ett huj och konstaterade åter att ilska är en energi.
Magnus Ericsson