Det är mycket som pekar på det. Ren och skär ökentorka, för att sedan explodera i ett gränslöst konsumerande. Det är väldigt mycket "All Or Nothing", som Small Faces skulle uttryckt det. Förmodligen är det min personlighetstyp.
Antingen är kranen fullt öppen eller så är den av. Aldrig står den och droppar. Packningen är tät. Nu låter det här lite värre än vad det egentligen är, för att det rör sig enbart om TV-serier, inget annat.
Vanligtvis orkar jag enbart med att se på sådant som kräver absolut noll emotionell investering. Från början berodde det nog på att när vi fått barn så var hela mitt känslosystem konstant överladdat och annat som tog plats emotionellt förvisades. Numer är det fortfarande så. Kanske det bara blivit en vana, ett beteende som cementerats.
Men då och då rämnar dock vallarna och serierna med sina artificiella känslor kan störta in. Nu var det sci-fi serien The Expanse som tog sig in. För en gångs skull hade jag en helt ensam, ledig lördag och jag kastade mig rakt in. Det en rätt nördig serie om rymden, ofrivilliga hjältar, vänskap och hur den personliga moralen sätt på prov. Sedan är det såklart rymdskepp och planeter som för tankarna till Bladerunner.
Fullständigt uppslukande. Jag låg på golvet framför TV och matade avsnitt efter avsnitt. Två hela säsonger avverkades och jag gav mig inte förrän klockan fem på morgonen. Dagen efter hoppade jag ut på nätet och upptäckte en fascinerande detalj om serien, att den lagts ned, men att fansen tillsammans faktiskt lyckats rädda den.
Det slog mig hur hjärtevärmande det är att teknologin kommit så långt att man kan göra hela TV-serier för en relativt billig penning och i huvudsak riktad till en mindre grupp fanatiska supporters. Det visar att maskinerna är våra vänner, som Kjell Höglund sjöng.