Det finns nog inte särskilt mycket annat det går skriva om än det som skedde. Behöver knappast ens förklara vad jag menar. Det är något som tar ont. Väldigt, väldigt ont. En liten flicka som aldrig mer kommer hem från skolan. Fyra barn vars pappa gjort något obegripligt vidrigt. Det är andra som drabbades också, men för mig blir det barnens öden som skär djupast i hjärtat. Den där overkliga, nästan hallucinatoriska känslan av att se en plats där jag gått så många gånger täckt i blod, gula filtar över de som inte hann undan. Att känna hatet och hämndlystnaden välla upp som en tsunami. Det är så lätt att sköljas med och bort i den. Men det är det som hatet vill, att bli bekräftat; validerat, legitimerat av vårt hat tillbaka. Så långfingret åt den känslan.
Under många år kallade jag Stockholm för hemma. Det var min stad, även om jag bara fick plats i tredje hand, i källarlokaler, på golvet hemma hos kompisar. Stockholm omfamnar ingen. Vill du ha en del av staden får du se till att försöka ta den. Kylan går in i märgen. Till och med Orup har sjungit om det. Men det visade sig att staden verkligen är huvudstaden, för i kaoset valde den bort det kalla och hatet. Istället visade Stockholm på allra tydligaste sätt vad den svenska modellen innebär. Något som ofta blir obskyrt i all byråkrati och nedskärningar. För mitt och vårt land är verkligen civiliserat. Sorg får vara sorg och det behövs inte vedergällningsbombningar för att signalera att vi inte kommer godta sådana barbariska handlingar, att vi aldrig någonsin kommer låta hatets enfald vinna över medmänsklighetens eftertanke.
Visst kommer vi vara tvungna att se till att värna oss, men jag har alla förhoppningar på att vi inte kommer att kompromissa på just den medmänskligheten. Det är vad som verkligen gör ett land stort.
Magnus Ericsson