Foto: Magnus Liam Karlsson / SvD / TT.
Glad i hågen, med ansiktet förvridet i ett ovant, förväntansfullt grin, kastade jag mig över de olika bidragen till arkitekttävlingen för att få bygga vårt kulturhus. Oj, så mycket glas och pampighet. Något jag en gång läst dök upp i huvudet, om ett kolossalt hus som Stalin låtit uppföra för de verkligen partitrogna och om hur hela familjer bara försvann över en natt ur sina lägenheter när diktatorns paranoia hade slagit över och någon plötsligt blivit förrädare.
Det kan ha varit Kupuscinski som skrivit om det. Minns tammetusan inte. Men jag minns hur han beskrev huset som något massivt, nästan övermäktigt och definitivt respektingivande – ett fordon för en rubbad envåldshärskares behov att manifestera sin makt i betong och form. Ganska många av bidragen var så; alldeles för mäktiga och förminskande av människan. Det enda som jag riktigt fastnade för var ett förslag som såg ut som något som professor Balthazar kunde ha destillerat fram ur sin magiska maskin.
För mig finns det redan kulturhus här, som till exempel Rivhuset och Mullberget. För det är mer så jag tycker att kultur och konst skall vara – lätt anarkistisk och bångstyrigt egensinnig. Det kommer aldrig ett kulturhus vara. Det är per definition etablissemangets hus och rör sig om accepterad, sanktionerad finkultur och besöksindustrin. Det är den krassa verkligheten, att inget byggs enbart för själva konstens skull, för att den berikar våra liv om vi ger den chansen. Nix. Man bygger kulturhus för att imponera och kränga hotellnätter. Avkastning, baby!
Även fortsatt kommer dock det spännande inom kulturen ske någonstans bortom allt detta. För det är där utanför, blickandes in genom de fina glasfasaderna, med en ambition att någon gång själv få stå på den stora scenen, synas i finrummet, som drömmarna börjar ta form.
Magnus Ericsson