Foto: ANDERS WIKLUND / TT.
Jag var i en replokal i går, på dagen, när de flesta andra jobbade, på kontoren, borrade i marken och sådant. Vi gjorde ljud till gitarrerna. Drack lite kaffe och vred på reglage, tryckte på knappar. Ett blekt dagsljus föll in genom fönstren på dammiga förstärkare och sladdhärvorna på golvet. Det är en osannolik mängd sladdar som behövs för att spela elgitarr, nästa löjeväckande om man använder några effektpedaler dessutom. Där har den tekniska utvecklingen stått stilla. Inte bara där: gitarrerna skall se ut som klassiska gitarrer och förstärkarna är de samma som idolerna använt för över 30 år sedan, syntarna skall låta som syntarna gjorde när instrumentet var i sin linda.
Det finns en paradox där då de flesta som älskar att spela musik och kanske framför allt, som gillar att skapa musik, ofta är ytterst progressiva och framåtsträvande, okonventionella människor. Är det levande historia, som Visby medeltidsvecka, eller kanske mer som ett lajv? Ibland undrar jag vad det är som hänt. Att rockmusiken är en döende konstform är nog tveklöst, men ändå delar vi replokalen med personer som är häften så gamla som jag. De förvaltar också ett arv, de lär sig ursprunget och finner sin egen väg till att emulera förebilderna och sedan kanske lyckas karva ut någon liten egen nisch i en redan koppärrig bergvägg.
När vi packade ihop sakerna och lindade upp sladdarna sa jag att jag kände mig lite stressad för att jag skulle skriva en krönika och inte kände att jag hade något att skriva om. Den andra gitarristen tyckte jag borde skriva om rabaldret kring att någon ändrat ord i nationalsången i Mellon. Vem bryr sig, tänkte jag och kanske sa det. Men tydligen ids någon bry sig. Jag har kollat upp det nu. Det är de sedvanligt kränkta vita männen som stormar och fäktar i sitt eget museum.
Magnus Ericsson