Foto: Lars Pehrson / SvD / TT.
Det är egentligen inte särskilt mycket till historia detta. Egentligen borde den få vila vidare i tidens töcken. Jag kommer inte heller framstå i god dager när jag berättar den. Men eftersom jag tydligen inte bara är normalkorkad så skriver jag ändå. För er som inte redan vet så har jag spelat i band och gjort musik sedan jag var ett barn. Kan argumenteras för att jag inte är särskilt mycket mer än så även i dag, men jag har i alla fall hunnit lära mig en del på vägen, sådant som jag inte visste förr, när jag var ung på riktigt. Sedan måste jag redan nu urskulda mig då mitt minne inte är vad det borde vara, men jag skall försöka återge vad jag minns hände.
Vi hade just gett ut vårt första minialbum när vi skulle spela i huvudstaden. Det var i ett källarvalv, inte långt från platsen där von Döbeln ligger begravd (vad nu den kyrkan heter, minns bara graven). Tidigare hade vi nästan bara spelat för vänner och bekanta hemma i Skellefteå, så att spela i storstaden var nog ganska nervöst. Jag hade sökt stilla mina nerver en aning. Nu minns jag inte om det var före eller efter själva spelningen, men jag och några till satt i ett av källarvalven som utgjorde spelstället Tre Backar. Ytterligare ett bord till i valvet var befolkat av några äldre än oss, typ vuxna. Noterade inte dem egentligen förrän en lång typ i lammullströja lite otippat började jiddra och provocera. Vet inte riktigt vad jag hade gjort för att förtjäna detta, men jag tände raskare då och utan större tanke. Sedan är det rörigt i minnet, men några klev emellan och det hela blev inget mer.
Det var enda gången jag träffade Olle Ljungström. Jag hade förstås sett filmen "G" och nynnat på Reeperbahn "Gröna tapeter", men jag kände inte igen honom. Man skall inte träffa sina idoler, sägs det, och absolut inte med en högerkrok.
Magnus Ericsson