Jag skriver vid ett bord i en stuga, bredvid havet. Jag är så mycket närmre naturen än hemma, men ändå inte. Här finns rinnande vatten, värme, vanlig toalett och just nu surrar mikron, värmer upp fiskbullar. Det är sådant man ska äta i en stuga – det och burkravioli. Men jag lurar inte ens mig själv. Det här är ett till hemma, ingen Thoreau-koja mitt i skogen. Naturen ser jag genom fönstret, på andra sidan viken och den verkar blöt och eländig i dag. Det har varit en sådan där dag då alldeles för många av livets måsten hopat sig. Tandläkare och deadline, köpa regnställ innan frukost, till sonen, i vild panik då han växt ur det gamla och regnet pissar ner. Men nu är det äntligen tyst och lugnt, sånär som på mikron.
Det är inte så mycket att hänga i julgranen kanske, men det duger gott för mig just idag. För när man känt sig hyperstressad för att hinna få igång långkoket till kvällens samkväm, då vet man att medelklasstressen de luxe infunnit sig. Jäkta igång slow food, där är en paradox som heter duga.
Min tandläkare var aningen sträng med mig i dag. Han sa att det var länge sedan jag varit till honom och tittade förmanande på mig ovan munskyddet. Jag svarade att han är för dyr, att jag inte har råd att springa till honom stup i kvarten. Han blev lite stött och frågade vem som var billigare. Ingen, sa jag, det är bara för jävla dyrt med tandläkare överhuvud taget, inget personligt. Det rör sig om prioriteringar, tyckte han. Inte för vissa, då är det inte ens ett val, tyckte jag. Mm, hördes det bakom munskyddet. Jag tänker att vi båda hade en poäng, men att han knappast tvingats söka upp en polsktalande tandläkare i ett av Kungstornen, som var villig att för några lånade hundringar rycka ut en trilskande visdomstand utan bedövning. Sådana som jag blir inte tandläkare.
Magnus Ericsson