Så där ja! Då var återkomsten på scen avklarad för mig. Det var en förväntat undervälvande grej. Vi (Henry Chapman) spelade klockan ett på natten, festivalens sista dag, samtidigt som Umeås Jesus, Mao och Marx spelade – Refused. Publiken, timman efter midnatt i Vasakyrkan, var inte riktigt en man och hans hund, men näppeligen många fler än de mest inbitna och de närmast berörda/sörjande. Gott så i och för sig, för vem gillar inte att predika för de redan omvända? Passande i en kyrka. Den största behållningen från Umeå Open var istället Iiris Viljanen. Hon som tidigare sjöng i Vasas flora och fauna. Minnesgoda läsare av detta maskformiga bihang är förstås redan djupt trötta på mitt evinnerliga tjat om österbottningarnas storhet, men ni måste hänga på ytterligare lite.
För Iiris Viljanen är kanske det mest intensivt neurotiska man kan se på en svensk scen. Ensam med ett piano spelar hon sina väldigt aviga och förtjusande sånger. Hon sjunger och rappar om vart annat, på sin finlandssvenska dialekt. Fingrarna klinkar och löper över tangenterna, ömsom bankar och slår. På Umeå Open sa hon inte ett knyst mellan sångerna förrän på slutet. Istället sträckte hon plågat på ryggen, sittandes på pianostolen, värmde kalla fingrar och såg ut att samla ihop sig från sammanbrottets brant, innan hon gav sig ut på ytterligare en golgatavandring över klaviaturet och känslosträngarna.
Kort sagt var det briljant och naket på ett sätt som mycket få saker varit sedan första albumet med Anthony and The Johnsons. Den där omöjligt aviga och missanpassade människan som blir hel och vacker genom konsten och världen de byggt för sig själv i musiken. Det är magin som jag söker efter. Det är ögonblicken då jag lyfts ovan vardagen och allt det där verkliga, som sliter och drar, nöter och skaver.
Magnus Ericsson