Foto: Malin Hoelstad / SvD / TT.
Här är påsken, igen. Förr var den allvarlig och på riktigt. Nu är den mest en liten extra jul med skinka, sill och påskmust. Mamma brukade berätta hur långfredagen i sanning var lång förr; hur man inte fick göra ett smack, utom möjligen begrunda Herren och lidandet. I den relativa stenålder då jag var ett barn kan jag minnas hur allt var stängt, men det var helt okej att springa ned på gården och spela landhockey eller hitta på andra sätt att slå sig.
Min dotter berättade hur de innan påsken hade gått med klassen till kyrkan och att det blev en hel del om Jesus och Gud där. Hon har greppat att vi är ateister i vår familj och därför verkade det för henne snarast röra sig om ett lojalitetsbeslut när hon sa att det var lite knäppt med att det snacket, då Gud inte finns. Där någonstans befann jag mig i ovant territorium när jag kände mig tvungen att förklara för henne att hon fick tro på Gud om hon tyckte det var något som hon någon gång kom på var viktigt för henne, att det faktiskt var okej, trots att jag/vi inte gjorde det. Hon tycktes nästan aningen chockad. Får jag?, sa hon.
Men varför?, kom det nästa lika snabbt ur munnen på henne. Varför tror man på Gud? Ytterligare en av alla dessa enkla frågor som man som förälder bara skall sitta inne med svaret på. Jag försökte mig på något om att det kanske kändes tryggt att ha en typ av låtsaskompis för att inte känna sig ensam. Det här var dagen då några som trodde väldigt mycket på Gud hade sprängt sig själva och en massa andra i luften på en flygplats i Bryssel, så det tycktes mig lämpligt att tillägga något om att det inte var okej att tvinga andra tro på låtsaskompisen och naturligtvis inte heller döda i dennes namn. Jag tror inte det var helt lätt för henne att förstå, men det är det inte för mig heller. Nära på obegripligt.
Magnus Ericsson