Foto: ANDERS WIKLUND / TT.
Första gången jag hörde talas om något dylikt var på brittiska förlagan till SVT:s "Tror du jag ljuger?". En av deltagarna tyckte tydligen om att varva ned genom att se på Youtube-filmer med en kvinna som slog in paket, ordentligt och noggrant. Hennes medtävlande trodde hon snackade goja och antydde att det var en något befängd sysselsättning, att titta på något så alldagligt. Dylikt beteende är dock lätt att locka fram även bland generationerna före tuben. Börja bara bygga något, gräv en grop eller lyft på motorhuven och böj dig över motorn; då kommer de sakta fram ur skuggorna – de som gillar att se på folk som gör något.
Mina barn konsumerar timvis med dylika filmer på tuben, men själv trodde jag att jag var immun mot sådana frestelser. Ända tills en vän tipsade mig om en kanal där man kan se plastmodeller byggas ihop. Men inte på det viset som jag själv gjorde när jag var ett förpubertalt före detta öronbarn som kletade ihop stridsplan från andra världskriget; istället modifieras modellsatserna för att kunna erbjuda en svindlande mängd verklighetstrogna detaljer. De enda modifikationerna jag gjorde själv var att se till att det fanns ett lagom stort hål till en Stor-Kina, till all modellbyggandes naturliga ände, detonationen av modellen.
Det hela är djupt terapeutiskt och rogivande, särskilt när det är till den milda grad väl utfört att tanken på att försöka själv inte ens snuddas vid. Då och då märker jag att jag skakar på huvudet, i förundran över tålamodet och hantverket, samtidigt som jag trycker bort tanken på att all förmodat uppdämd sexuell energi trots allt måste ta vägen någonstans. Bredvid mig i storsängen hänger sonen. Han kollar tuben, på någon som spelar dataspel och som hela tiden gastar och ylar om hur rafflande och fruktansvärt coolt minsta lilla han gör är.
Magnus Ericsson