Foto: ANDERS WIKLUND / TT.
Här uppe på elfte våningen är det lugnt. Människorna nere på residensstadens gator hörs inte det minsta. Inte heller trafiken eller vinden hörs genom panoramafönstret. Jag kan se ovan kullisen som vi alla vanligtvis går runt i. Ett tak är täckt med vad som förmodas vara ett provisorium, en pressening utbredd över en del av taket som annars skulle släppa in vatten på de heliga konsumenternas huvuden. På vägarna i Umeå centrum kör många dyra och onödigt stora bilar. Det är inte som hemma, men känns som om det borde vara mer likt. Hotellstädningens dammsugare brummar ute i korridoren och är det enda som på något sätt sjunger i harmoni med vad jag känner inuti. I morgon skall jag spela min egen musik inför folk igen. Det brummar i mig.
Det är egentligen ingen stor grej, men det känns ändå som ett definierande ögonblick i mitt liv. Jag har gjort det hundratals gånger förut och det har oftast blivit rätt bra. Inte alltid dock. Inget jag känner mig särskilt sugen på att gå in på nu, så ni får sjå er. Igår såg jag två konserter, då festivalen smög i gång så sakta på torsdagen. Idag blir det en hel massa andra artister jag vill hinna se. Men jag är inte längre där i vimlet som en åskådare enbart. Istället rusar hjärnan min runt och söker efter sådant som jag skulle kunna använda eller lära mig; jag tänker hur jag skulle ha gjort. Upplevelsen av att vara där i stunden, med musiken, den infinner sig knappt längre. Jag minns att det var så här illa förr också.
Det är den där absurda ambitionen som alltid plågat mig och berövat mig glädje. Skall jag fortsätta ett spela musik och inför människor så måste jag komma åt den. Det måste få röra sig om att bara få vara i musiken och skapandet, inte om att staka ut en karriär och en framtid. Det måste röra sig om (törs jag skriva det) glädje.
Magnus Ericsson