Foto: FREDRIK PERSSON.
För några av er läsare kanske jag är något mer än bara en missmodig krönikör i lokalorganet. Ni kanske till och med läser detta maskformiga bihang just därför att ni någon gång hört den musik jag gjort. Oavsett så kanske ni missat att min kris mitt i livet nu skenat bortom all kontroll och att jag veknat för de få (men ihärdiga) rösterna som önskat och pockat på att jag ska börja om med att göra musik. Efter minst tio års uppehåll från all form av musikaliskt skapande bestämde jag mig så för att det nog var dags igen. Om inte annat, så för att det tycks lite slösaktigt att jag är så pass bra på något jag aldrig längre gör. Då jag som förälder dessutom snart reducerats till enbart en funktion – som skjutsar till träningar, lagar mat och drar in till hushållskassan – då kändes det helt plötsligt rätt att göra något för min skull allena.
Nästan samma dag som jag bestämde mig för att börja om med musiken, började den strömma ur mig. Inte bara enstaka ackord eller melodifragment, utan hela låtar sprang fram som om en fördämning så sakta börjat ge med sig. De var bra låtar, om jag nu får säga det själv (vilket jag gör oavsett). Det var lite obehagligt också, för det kändes som om jag kanske gjort mig själv ont genom den fördämningen. För jag går lite mer rak i ryggen nu och mår nog lite bättre; det känns helt plötsligt som det finns någon annan mening med min existens än purt att föda upp den nästa generationen.
Jag såg en intervju med en kvinna som jag beundrar storligen, Viv Albertine från The Slits. 61 år gammal satt hon och pratade bland annat om hur hon också börjat om med musiken efter år av att ha hängivit sig åt att vara förälder. Hon såg fantastisk ut. Ålder är nog mest en siffra ändå, tänkte jag och gav ifrån mig något hiskeligt gubbljud när jag reste mig upp ur soffan.
Magnus Ericsson