Det är många år som jag suttit varje torsdag eller fredag och försökt hitta något åtminstone avlägset intressant att skriva om. Därför vet jag hur det känns när inspirationen lyser med sin frånvaro, när känslan av stress och mild panik växer i takt med sekundvisaren och den där magiska känslan inte infinner sig. Jag antar att det var med liknande känsla som kvinnan, hon som går under namnet Vanbot, steg på den Transsibiriska järnvägen. Detta efter att hennes förra albumprojekt kollapsat under sin egen vikt och blivit pannkaka. Istället tvingade hon in sig och sina två medmusiker/producenter in i en snäv ram, att skivan skulle skrivas och spelas in under de drygt två veckorna det tog att färdas från Moskva till Peking. Det är egentligen ett gammalt trick för att få igång skapande, att låta gränserna definiera det tomma bladet och i sin tur skapandet därpå. Det finns i alla fall ingen chans att överarbeta och köra fast i något som bara får ta fjorton dagar.
Även just resandet är ett beprövat drag. Det finns fler hotellrum världen runt som Graham Greene bott och skrivit i, än vad jag har extremiteter att skriva detta med. I utanförskapet, i positionen av den utanför fönstret tittandes in, finns mycket som tvingar igång tankarna och kreativiteten. Det kan röra sig om så enkla saker som att bara beskriva det främmande man ser, till hur man tvingas omdefiniera vem man själv är, till följd av ett nytt sammanhang. Och så människorna: de man möter, som delar sin livshistoria, som kolliderar med ens eget biljardklot och skickar iväg bägge på en ny kurs.
Nu är albumet här, "Sibiria". Det är i stora hela drömskt, elektroniskt, med en säregen själ. Knappast lättillgängligt, men erbjuder det som bra musik kan göra – en annan värld att kliva in i, en egen, inre resa. Rälsskarvarna dunkar.
Magnus Ericsson