Foto: Charles Sykes.
När Burt Bacharach och Robert Moog fick Polarpriset jobbade jag på Kungliga musikhögskolan och fick träffa pristagarna, om än så allra flyktigast. Det var stort. Bägge två tillhörde en annan generation men jag, som musiknörd, hade inga problem att förstå varför det fanns en poäng att uppmärksamma deras bidrag till musiken. Bacharach för hans låtskatt och Moog för hans instrument som bidragit till att ändra själva texturen på musiken som vi hör idag. Men Metallica? Där rör det sig mer om en belöning för framgång. Visst, gruppen har gjort mer extrem metal aningen rumsren och tillgänglig för en större publik, men är det verkligen är bedrift? Jag vet inte om det är meningen att extrem metal skall vara rumsren? Men att många verkligen älskar bandet och att de betytt en hel massa för en hel massa människor; tveklöst är det så. Däremot känner jag bara hur ofantligt menlöst hela Polarpriset är. Egentligen kanske det rör sig om hela utmärkelsegrejen. Varför ska man ytterligare belöna människor som redan belönats tusenfalt, miljonfalt i rena pengar?
Om en sådan som till exempel Kjell Höglund däremot fick Polarpriset skulle jag inte ens fundera om det var välförtjänt, eller om priset i sig var menlöst. Där skulle man hittat en pristagare som säkert faktiskt skulle behöva priset och som skulle förtjäna att lyftas fram i rampljuset. Men en dylik artist/konstnär är såklart inte lika fördelaktig för priset att associeras med; det är inte någon som man kan sola sig i ljuset från. Däremot skulle jag utan tvekan tänka mig att ge Metallica pris för är dokumentären "Some Kind Of Monster" ,som är en av de mest nakna betraktelserna av framgångens pris och vad den kan göra med människor och vänskap. En film lika pinsam som The Office och samtidigt precis lika kompromisslös som bandets musik en gång var.
Magnus Ericsson