Foto: Anders Wiklund/TT.
Julen har alltid tagits på största allvar i vår familj. Kanske inte i första hand av mig, men av min respektive. Vi har alltid haft den vackraste gran tänkbart och skött den så att den blivit nästan som ett husdjur. Men i år blev det annorlunda. Där vi är i livet just nu ska julen istället röra sig om så lite stressande och besvär som möjligt. Istället ska vi lägga energin och engagemanget på att försöka slappna av och bara ha roligt; snarare än att jaga den perfekta granen och laga alla julbordrätterna själva. En slags lågaförväntningar-jul. Så i vardagsrummet står nu en plastgran, en vit jäkel dessutom. Det skaver, men jag skall uthärda.
I år var dock vår gamla trogna ljusslinga mörk. Så för att göra det så enkelt som möjligt köpte vi nya lampor till hela konkarongen, hellre än att försöka isolera vilka lampor som tagit ned skylten. Allt i en stressfri anda. Resultat blev att granen var klädd långt innan belysningen var på plats. Slingan fick sin helrenovering när vi hade tid över och min käresta applicerade den därefter på tidigare nämnda vita styggelse. Först då trillade poletten ned. En vintage-belysning är såklart anpassad för en riktig gran, eller en grön en åtminstone. Nu skaver det etter värre. Den lyser, glimmar och glittrar som en hel After Dark-show, men trådarna är ändå smärtsamt gröna i kontrast.
Min perfektionism jävlas med mig. Jag tänker på att köpa en ny belysning flera gånger per dag, trots att det inte ska spela någon som helst roll egentligen. Förstå mig nu rätt: jag har nästan bara sådana här problem när det kommer till estetiska frågor. Annars är jag rätt obrydd om perfektion och hyllar snarare det skeva, som till exempel när det kommer till musik.
Jag skall uthärda de gröna trådarna. Allt för julefridens skull. Men det är fan inte så lätt att slappna av.
Magnus Ericsson