Foto: Pontus Lundahl/TT.
Vår häck runt huset blommar med vita, vackra blommor. Jag vet inte riktigt vad det är för träd eller buske som den består av. Kanske hägg, gissar jag? Vad jag helt säkert vet är att den är väldigt hög. Snart går det knappt se vårt hus från gatan. Förmodligen irriterar det någon och jag kan väl skämmas en aning över att vi inte tagit itu med den, men det har bara inte blivit av, av orsaker som sträcker sig från ointresse till... lathet. Men den är vacker nu, med sina vita blommor. Hade vi inte låtit den växa sig vild hade vi aldrig fått se dem, tänker jag, kanske i någon slags efterhandskonstruktion och försök till rättfärdigande av egna tillkortakommanden. Men jag kan ärligt inte säga att jag kan minnas att den blommat förr, inte då vi höll på och klippte, sågade, böjde och formade den efter vår vilja och efter vad vi ansåg vara "det man borde göra".
Nu har jag lite ork och verktygen för att åter tämja den, men jag har inte hjärta att göra det. Det känns som ett övergrepp och egentligen tycker jag om att den stänger ute världen, där snart var femte tycker att Jimmie Å har en poäng. Fast vem är jag att klanka ned på tanken om stängda gränser? Jag som odlar en sådan häck? Förvisso är det skillnad på en häck och någon som faktiskt fysiskt står där vid tomtgränsen och väser åt dig att du och din typ inte är välkommen. Men känslan av att vilja stänga världen och dess stök och bök ute kanske är densamma? När alla sinnen blivit överladdade av intryck, då är det en lisa för själen att stiga in bakom häcken med de vita blommorna och bara leva i sitt inre rike av ansträngningsfri begriplighet och enkelhet. Jag sitter på vårt lilla trädäck på framsidan med en mugg kaffe och tittar ömsom upp mot himlen, solen och molnen, ömsom ut genom öppningen i häcken, där människorna ilar förbi.
Magnus Ericsson