Magnus Ericsson: Levererar krönika<strong id="strong-9186879b3fa15508fd32a2e260d9a2eb" xmlns="http://www.infomaker.se/idf/1.0" />

Kultur och Nöje2019-04-05 18:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vi måste prata om ordet ”leverera”. Jag vill inte vara någon språkpolis, men… det finns något i det moderna bruket av ordet som skaver i mig. Ni vet det där med att, ”Bud Holloway levererar”, eller någon ”levererar content”, till och med ”Skellefteå Kommun levererar”.

Så länge ni är ett pizzabud eller kör ut paket, då levererar ni. Annars gör ni ert jobb: att åka skridskor fort och skjuta i krysset, posta trams på Instagram, eller utför ett uppdrag för skattebetalarnas räkning. Så länge ni inte kör hem en ny batterifabrik till min adress så är det inte någon leverans.

Det här samma fjanterier som när kommunen började prata om medborgarna som kunder. Vi är inte era kunder. Vi är era arbetsgivare. Vi har ett kontrakt där det står att för en stadig del av våra inkomster fördelar ni skattemedlen så att de kommer alla till nytta efter behov. Sedan kan man såklart diskutera vad den största nyttan är, men ett är säkert – jag är inte er kund!

När vi använder ord så måste man vara medveten om att de är mäktigare än vad man först kan tro. Vi skattebetalare köper inte varor eller tjänster av er, således behövs ingen kundtjänst. Vi har rätt till det vi behöver. Det är inte direkt så att vi kan välja att inte shoppa av er och vi är ändå er. Egentligen finns inget ni och vi alls. Men genom att kalla oss för kunder skapas separationen.

Låt mig återvända till leverans. Det är en förlängning av kundbegreppet. Okej, en reklambyrå till exempel levererar en kampanj, för de är betalade av en kund att göra det. När jag gör något i mitt jobb är det motvilligt som jag kan gå med på att jag levererar någonting, men då till min arbetsgivare, som i och för sig betalar mig för mitt arbete.Däremot levererar inte socialkontoret ekonomiskt stöd till några kunder. De har inte råd att betala för tjänsten.