Det var samma år som Thomas Paine föddes i England. Han skulle komma att bli en av grundarna till Amerikas förenta stater och författare till två ytterst inflytelserika skrifter: "Common Sense" och "Rights of Man".
Lejonströmsbron stod också färdig 1737 och skulle slutligen även hon bli aktad, som Sveriges äldsta träbro.
Tidigare även landets längsta dito; tills de ogina typerna i residensstaden förstås skulle se till att bygga en ny som var 22,5 meter längre. Det är så de rullar, umetyperna.
Någonstans inom varje skellian kokar en revanschlust hetare än Islands alla gejsrar. Eller, det förutsätter jag i alla fall?
Nu får åter vår röda trotjänare vila från den dignande, tärande moderna trafiken ytterligare ett slag, medan bilarnas härjningar åter lappas ihop.
Om arge snickaren skulle hålla i renoveringen skulle han helt säkert få en välregisserad härdsmälta på de ansvarslösa förvaltarna, som tvingar en gammal dam bära sådant som hon aldrig ens i hennes styrkas dagar var menad att axla.
Det är klart att hon bågnar, skulle han gorma, på det där rättfärdiga, sociopatiska sättet han gjort karriär på.
När hon byggdes var det tyngsta ekipaget som beräknades slanta upp för överfärd en vagn dragen av flera hästar; inte en strid ström av mullrande hästkrafter på väg från Ica, färjandes laster av testklämda avokados och milt rabatterade påsar med frusna pommes över älven.
Nu spöar vi Umeå på rinken åter, men är det inte även dags att vi tar tillbaka träbro-kronan? Kan vi enas om att låta den röda damen få spendera sin yttersta ålderdom i sällskap av enbart hurtiga fotgängare och alla de vindsnabba cyklisterna som redan fasar för motlutet på andra stranden?
Ett andra slag vid Lejonströmsbron väntar, men denna gång måste hon själv stå som vinnare, inte ryssen eller reaktionärerna.
Magnus Ericsson