Foto: Stina Stjernkvist/TT.
Den store komikern Bill Hicks sa en gång att om man jobbar inom reklam så skulle man göra världen en tjänst genom sitt frånfälle. Han överdrev för komisk effekt, men jag kom att tänka på det när jag läste om Kinesen från Kartellen och hans erkännande. Kartellen, för er oinvigda, var Sveriges kanske första riktigt stora, kontroversiella gangsterrapprojekt. Knappast någon har kunna undvika rubrikerna efter grundaren till Kartellen erkänt att han planerade och deltog i Arlandarånet. Erkännandet kom passande nog efter preskriptionstiden för brottet gått ut, men det är inte det som stöttestenen i detta fall. Snarare att Leo Kinesen Carmona i dagarna dessutom kommer ut med en bok. Således kan man misstänka att det snarast var någon pr-människa på förlaget som låg bakom tajmingen på erkännandet, snarare än samvetet och den tidigare nämnda preskriptionstiden. För ett projekt som Kartellen, som hela tiden projicerat sig som stående för sanningen, trovärdighet, det äkta, så framstår det hela som en sell-out.
Hela projektet Kartellen drog igång när Kinesen slutligen hamnat bakom lås och bom i ett finskt fängelse. Livstid för anstiftan till mord, löd domen. Gruppen i sig blev ett språkrör för den fängslade och det han hade att säga om livet i förorten och på fel sida lagen. I sig är detta något helt unikt, lite som att Lars Winnerbäck skulle tonsatt och sjungit grötrim av Clark Olofsson eller Svartenbrandt. Men det blev en del viktigt sagt om villkoren för de underpriviligerade i våra miljonprojekt trots allt. Allt med trovärdighetsstämpeln från några som själva varit igenom det livet och till och med avtjänade livstid som en konsekvens.
Idag är Kartellens frontfigur Sebbe nyfrälst och Kinesen kränger sin bok. Någonstans på ett möte high five:ar kommunikationsstrategerna på pr-byrån.
Magnus Ericsson