Foto: FREDRIK SANDBERG / TT.
Att mitt i livet tvingas bara vara still i sig själv, det kan vara bland det bästa en sådan som jag kunnat råka ut för. En del av vad jag gör i mitt liv är just att skriva om hur jag upplever världen. Men när världen hela tiden flyger förbi över scenen i fruktansvärda hastigheter – då kan inspirationen bli svår att få tag i. På något märkligt sätt måste i alla fall jag kunna blicka inåt innan jag kan blicka utåt, på allt i världen som snurrar, susar förbi. Först när jag blivit stationär och tvingats kliva av karusellen, först då ser jag vad som egentligen händer i det virvlande kaoset.
Hela den där passagen är rätt obegriplig för en utomstående, men inte för mig. Ibland undrar jag om inte just det är meningen med att skriva? Att lägga ett mindre mysterium framför någon annans ögon och låta deras egen fantasi arbeta? Sätta tanken i gång och kanske få den som läser att för ett ögonblick också kliva av karusellen och istället rikta sitt seende inåt. När man skriver kan man aldrig riktigt veta om sådant egentligen sker någonstans. Man kan egentligen inte vara säker på att någon som helst har läst det man skrivit. Inte förrän någon skriver tillbaka, eller när någon ställer en fråga som visar att de läst. Eftersom jag fått fortsätta skriva här i säkert tio år tid så antar jag att någon brukar kasta ett öga över detta maskformiga bihang till lokalorganet.
Kanske man till och med kan skriva en krönika om absolut ingenting begripligt alls och ändå få andra att börja tänka på något? Musik kan fungera så, till exempel. Så även konst och dans. En egna inre liv fyller i de kognitiva hålen i det ögat ser eller örat hör. Sedan målar man själv sitt eget konstverk inne i sig själv. Det är konsten man bär med sig genom livet. Tavlan på väggen är ingenting. Krönikan är tom. Kejsaren naken.
Magnus Ericsson